— ä0t — varit i stånd att beviså sin adliga börd, och som således måste antagas hafva fräckt ljugit, då han påstått sig ega en fransk ädlings rättigheter, af sådan anledning nu komrmer att behandlas i likhet med vanliga slafvar. Sforzi, i min herreg, den ädle och störmäktige mårkis de la Tremblays namn, förklarar jag er för en slafs like, en ärelös man; öch såsom ött tecken till er föraktliga börd slår jag er nu i ansigtet! Ste Apostlarnes chef lät handlingen följa omedelbart efter orden; han upplyftade sin hand och tilldelade Raoul ett väldigt slag på högra kindet. Vid deuna grymmå öck förnedrande behandling uppstod en storm i den unge mannens inre. Trots förbindningen, som hittills gjort honom stum, hördes han nu utstöta ett doft anskri, och genom en öfvermensklig ansträngning lyckades Han till allas häpnad sönderslita det starka band som såmmanhöll hans armar. I nästa ögonblick kastade han sig öfver en af de väpnade män som höllo vakt kring schavotten och Tyckte svärdet ifrån honom. — Himlen vare lofvad! utropade han, idet han åter ställde sig med ryggen emot skampålen; jag får ändå dö såsöm det anstår en adelsman — med vapen i hand! Så hastigt hade denna manöver försiggått, att Raoul redan stod färdig att möta hvarje anfall, innan markisens tjenare ännu tänkt på att göra honom motstånd.