Dagens Nyheter – 27 maj 1873, sida 2

ET SMER ee besitter denne man etv utomördentligt mod. Hans vandel har varit ridderlig och hedrande, och dock skall han nu dö, ett offer för den gräsligaste orättvisa, det most tygellösa hämdbegär. Mon fastän hans samvete är så rent, så lugnt, störes dock hans sista sömn aft förförliga drömmar. Han kämpar mot sitt öde; han vill icke dö.. När han åter våknar, skall han visa-sig lika stolt och stark, lika resignerad som förr; men jag, som sett honom Bofva, skall döraf icke bedragas. OQO, när en oskyldig och tapper man lider så mycket i sina sista stunder, hurudant måste då ej det slut vara som väntar en verklig skurk! Denna tanke plågar och förskräcker mig. Jag ser mig sjelf i dödsminuten; öfvergifven af ala, hatad: af alla, ensam med minnet af min tillryggalagda lefnad. Ahl of alla dessa menniskor, som darra vid min åsyn, hade en aning om den skräck och förtviflan, som i vissa ögonblick fylla min själ, skulle dej i stället för att frukta mig, integas af medlidande och beklaga min olycka. Men jag har hu gått alltför långt på brottets bana för kunna vända om — alltså framåt! ; Hen förde -flera gånger handen öfver sina ögon. Derefter böjde han sig ned och slog chevaliern på axeln. : — Håallåh, herre! ropade han. Vakna — man väntar er. Raoul, sålunda plötsligt väckt ur sin sömn, kunde icke återbhålla-en åtbörd, som på en