Dagens Nyheter – 27 maj 1873, sida 1

Sit gång vittnade om öfverraskning och förskräckelse, vid åsynen af apostlachefen. — Jag var en galning, sade Benoist till sig sjelf, som kunde tro mig ha ett värre öde att vänta än ban. Det är blott fruktan, och icke samvetsqval, som pinar en menniska i hennes dödsstund; och fruktan förekommer i lika hög grad hos den oskyldige som hos brottslingen. Den rörelse, som anblicken af Benoist framkallat hos chevaliern, varade knappt två sekunder. Han blickade derefter helt kallblodigt på sin bödel och yttrade i lugn och säker ton: — Er drägt, mäster : Benoist, säger mig ändamålet med ert besök. Markisen förstår, huru man skall bete sig för satt slå an på tolk, äfven då man begår brott. Om meningen är att jag nu skall följa er, så gå förut — jag kommer! — Chevalier, gvarade Benoist, ni har ännu en timme att lefva. — Men hvarför väckte ni mig då så snart? Apostlarnas chef syntes tveksam. — Herr chevalier, sade han slutligen med förlägen min, jag tänkte att ni icke skulle ha någonting emot att få en sådan här liten påstötning i förväg. Personer, som äro dömda till döden, vilja vanligen vidtaga vissa anordningar, innan de skiljas från lifvet. Ni önskar kanske testamentera något — eller sänds någon helening — till er familj?