Hir Jöns Rundbäck och P. Olsson underi stödde utskottets mening, båda genom omständligt motiverade anföranden, i hvilka kärnpunkten var fruktan för det farliga prejudikat detta köp skulle lemna, enär köpet skulle öppna väg för liknaude anspråk från andra enskilda jernvägsbolag, hvilka möjligen kunde komma i ekonomiskt trångmål. Staten har omöjligen skyldighet att inlåta sig på sådana affärer, som kunna ha de mest sorgliga och ödeläggande följler. Hvad Köping—Hult bolaget angår, hade hr Olsson förnummit, att det trångmål, hvari det kommit och hvari enda förklaringsgrunden kunde sökas till den omständigheten, att denna vigtiga fråga af regeringen förelagts riksdagen så sent, att någon grundligare utredning ej hunnit gifvas henne, nu skulle vara häfdt eller åtminstone kunna häfvas af bolaget sjelft, hvadan statens mellankomst såsom räddare ej påkallales, Hr Carl Ifvarsson talade i samma riktning eller mot inköpet. Hr Carlen uppehöll sig hufvudsakligen vid frågans juridiska sida, dertill föranledd af några föregående talares yttranden att staten, enligt med bolaget ingången öfverenskommelse, efter 40 år skulle utan ersättning ega öfvertaga hela banan, I följd at flere inträffade förhållanden kan något sådant öfverta gande ur rättslig !synpunkt icke komma att ega rum, Det högsta, hvartill staten har rätt, är att låta upprifva banan eller att hindra dess trafikerande, emedan koncessionen onekligen blifvit förverkad; men en sådan åtgärd från statens sida kan naturligtvis icke komma i fråga, då den faller inom det orimligas område. Hr Johan Johansson sökte äfven i ettlängre anförande ådagalägga fördelarne för staten att antaga det nu erbjudna köpet, och hr Lars Andersson från Nora instämde häri. Hr LIAs8 Olof Larsson försvarade statsut skottets afslag och framhöll att statens medel kunna mycket fördelaktigare användas än till inköp af redan färdiga jnvägar; en utväg i detta afseende vore att bygga nya jernvägar, ty meningen med statens jernvägsbyggande är ju.mindre att göra en fördelaktig affär, än att skaffa landet tidsenliga kommunikationer för höjande af den allmänna välmågan. Grefve Björnstjerna förordade köpet och sökto gendrifva de skäl, som motståndarno anfört. Hr Philipson granskade till en början frå: gan ur juridisk synpunkt, emedan han icke ville att riksdagens protokoll skulle, utan att någon protest egt rum, förvara de föregående talarnes juridiska utredningar. Försökte att med bolagets reglemente i hand visa, att bolaget efter 40 års förlopp icke vidare eger någon rätt till banan, hvilken då utan ersättning tillfaller staten, Visade ock dels att oktrojtiden borde räknas från 1856 års slut, dels att k, m:t och riksdagen förr varit at samma tankar som han, nemligen att bolagets besittningsrätt var blott inskränkt, — Ur finan. siel synpunkt ansåg han att mycket kunde tala för, mycket emot ett köp, var derföre af den åsigten att man borde betänka sig. Ansåg ock att ingen fara vore för handen, ty äfven om nya egare tillträdde kunde de npå turligtvis ej ega bättre rätt än de nuvarande. Yrkade uppskof. Efter denne talare, som belönades med tal: rika bifallsyttringsr, uppträdde hr Wijk, hvilken förordade ett inköp, varnande för de intressen, som, om banan komme i andras händer, sannolikt skulle afväada trafiken från statens banor, draga den norr om Mälaren och på en: skilda banor bereda den en utfart åt Öster sjön. — Med honom förklarade sig många af kammarens ledamöter instämmas Ordet erhölls derefter af statsrådet Bergström, som, efter att ha replikerat några föregående talares anmärkningar mot regeringen rörande dess behandling af denna fråga, vände sig mot hr Philipson och gendref dennes skäl, visande att, enligt bolagets koncession, en in skränkt besittningsrätt kom bolaget till del blott så länge räntegaranti af staten lomnades, Någon räntegodtgörelse hade emellertid staten ej lemnat. Påpekade för öfrigt fördelarne för staten att inköpa banan, men framhöll att det var icke uteslutande för att göra er god affär men för att att afvända de faror, som verkligen hota stats jernvägarne, som kö pet borde ega rum, Vände sig ännu en gång mot hr Philipson och hans förslag att uppskiuta köpet, framhållande att en förhöjning mycket väl kan ega rum, och önskade derföre att kammaren måtte bifalla k. m:ts proposition. För bitall till densamma talade äfven hr Edström. Vid derefter anställd votering bifölls emellertid utskottets hemställan med 134 röster mot 41. Läroverksfrågan. Hvad särskilda utskottet föreslagit angåends kamrarnes olika beslut i läroverksfrågan antogs af första kammaren, med undantag af punkten rörande statskunskaps meddelande, hvilken itorremitterades. samt punkten rörande gemens sam votering angående läroverket i Örnsköldst vik, hvilken afslogs. Andra kammaren antog hvad utskottet föreslagit med undantag af 13:e punkten, rörande äroverket i Örnsköldsvik, hyilken punkt äfven denna kammare afslogsg. Ändringar i strafflagen. Derefter företogs till behandling lagutskot