vi visste, till hvilken förfärlig slutsats mir framställning kommer att leda. Jag måste an stränga mig till det yttersta, för att beherrska mina känslor; och jag brukar eljest visst icke höra till de nervsvages och lättrördes antal. Min bäste Raoul, låna mig ert öre. Jag har, såsom jag redan nämt för er, förbundit mig att icke vid detta möte göra eller säga något, som skulle kunna kunna befrämja er flykt. Det är icke planen till en rymning jag ämnar framlägga för er; och dock har jag till syfte att rädda er från den förhatliga och vanärande behandling, som Väntar er, och hvilken — derom är jag nästan förvissad — ni eljest omöjligen skulle kunna undvika. Chevalier, tillåter ni att jag med min dolk genomborrar ert bjerta? Innan ni antager eller afslår mitt anbud, så betänk er noga; förslaget är verkligen värdt att begrundas. Om jag vore i ert ställe, så skulle jag — det försäkrar jag er å heder och samvete — icke ett enda ögonblick tveka att ingå på förslaget. Jag skulle ropa jaX med full hals; men alla karakterer äro ej lika. Jag har sett en lifdömd man, som var till den grad sangvinisk, att han hoppades det en ny syndaflod skulle komma och lögga hinder i vägen för hans afrättning. Brådska icke med beslutets fattande, chevalier; jag skall vänta, medan pi funderar på saken. i n i — Herr de Maurevert, inföll aposteln Benoist, som hittills nöjt sig med att stillaz