Dagens Nyheter – 20 maj 1873, sida 1

Det är till den stoga, dit Diana efter slottet Tauves eröfring tog sin tillflykt, vi nu vilja föra våra läsare. Den unga flickan och Maurevert sutto ansigte mot ansigte på två simpla trästolar och Lehardy, som uppmärksamt lyssnade till deras samtal, sysselsatte sig derunder med att efter bästa förmåga smycka den torftiga stugan med blommor och löf. — Har pri ej haft någon nnderrättelse om Sforzi under de fem dagar, som förflutit sedan ni besökte slottet Tremblays? frågade Diana. — Nej, min fröken, och jag är rätt glad deröfver. Denna tystnad bevisar att den käre markisen ännu icke satt sin hotelse i verket, och att hittills åtminstone vår vän Raoul hvarken fått stå vid skampålen eller blifvit hängd. Dessa ord, som uttalades af kaptenen med den fullkomligaste köld, kom Diana att rysa, och en mörk rodnad öfverfor hennes ansigte. — Kapten! utbrast hon; om jag vore en man och himlen hade förunnat mig den äran att vara herr de Sforzis vapenbroder, skulle chevaliern inom en dag vara fri, eller ock jag sjelf död! Er overksamhet — förlåt att jag, med hänsyn till chevalierns olyckliga