Dagens Nyheter – 19 maj 1873, sida 2

NIusik. Vis är den, som icke låter sjungande nybörjare debutera i sceniska partier som öfverstiga deras krafter, men dubbelt vis den, som icke alls låter dem offentligen bestiga tiljan förrän de i sångkonsten lyckats vinna så pass fast fot, att de åtminstone i denna del kunna försvara sin position. Denna sångfilogsofi är gunås åtminstone hos oss numera i det närmaste antiqverad; dock påträffas den ännu hos en eller annan, och deribland äfven hos friherrinnan Leuhusen, som noga aktar sig för att i förtid släppa ut sina sängfåglar i den dramatiska verldens vådor. Nyligen försökte sig med framgång ett par af dessa (fröknarne Falk och Sooth) i konsertsång, och senast ännu en fröken Märtha Ericson, som förut äfven hos prof. Ginther gjort sångstudier. Också denne unga sångerska tillhör de lofvandes antal, främst genom sitt utmärkta organ: en hög sopran som ej rädes för trestrukna c, dj, t. o. m. e, och för öfrigt är af jemn klang; timbren ren och sympatisk, lika mjuk i forte som klingande i piano; höjden fri från skärpa. Dessutom angifver stämman med ovanlig lätthet; allt redbara dygder. Fröken Erieson har redan gjort goda studier, hvilket blard annat visade sig i fast ansats och manörfri sång i allmänhet; en viss benägenhet att sträfva åt höjden lärer mera härrört af räddsla än af osäkert tonsinne. Hennes recitativ var väl ännu något stelt med föga elan, och icke heller förekom i hennes eljest vårdade föredrag egentlig stil; men detta är väl ännu för tidigt att fordra, och ofta pläga dessa egenskaper först utveckla sig sedan mera artistisk frihet vunnits, äfvensom det händer att en mnybörjare ej vågar gifva sin individuella känsla ett bestämdare uttryck. Repertoiren bestod af den berömda Gabrielsarian (Skapelsen), Alices rondo (Robert), en vacker sång (Marguerite) af Gounod, en folkvisa samt diverse brukligt småplock. — Äfven denna sångerska lärer ämna sig till utlandet och kommer utan tvifvel att framdeles låta höra af sig. Hvem gör sig icke beredd på det värsta när någon ny virtuos nalkas det tåliga pianot, som gemenligen får uppbära en så hård tuktan? Fick en menniska så mycket, så skulle hon döX, sjunger Vitalis. Få äro undantagen från detta hårdhändta brödraoch systraskap, och en bland dessa få är fröken Åndersson (ut fröken Thegerströms skola), som denra afton skänkte oss glädjen att höra ett särdeles elegant samt tillika intelligent och fint nyanseradt föredrag. Ej en enda skräll — otroligt men sannfärdigt. Särskild uppmärksamhet förtjena hennes ständigt delikata anslag och väl bundna spelsätt. Fröken Anderssons program bestod af ett par sköna Mendelssohnska karaktersstycken, Henseltsa vackra CS: jdiais oiseaut och dessutom en etyd af Chopin. Fröken A. hade ock lyckan att erhålla ett utmärkt instrument (från hr Dannströrms etablissement). -— Ett poem af Runeberg deklamedes med värma af br Elmblad. W. B.