Dagens Nyheter – 13 maj 1873, sida 2

— 102 — ni, att jag ämnar fegt underkasta mig den skändliga behandling, jag har att vänta al markisen? Himlen förlåte mig! Jag är en dErlanges, och en dErlanges har aldrig visat svaghet, då det gällt att lyda hederne bud. Och medan hon yttr de dessa ord, visade hon för Lehardy en dolg, med hvilken hon hade peväpneat sig. Den gamle tjenaren lät en sick af smärta undfalla sig, och ängostfull stampade han mot golfvet. ; — Ni har rätt, min fröken! ntropade han. En dErlanges har aldrig visat svaghet i vigtiga ögonblick. Men vänts litet — jag skall göra ett förtvifladt försök . — Det är för sont — hör! menniskor komma springande hitåt, svarade Diana. — Vänta litet, säger jag ändå, fröken! Stegen skole ej hinna bit. Lehardy fattade sin musköt och, lutande sig fram genom den halföpppa dörren, aflossade han ett skott. Ett jämmerrop hördes omedelbart derefter, och de anfallande. stanhede. — De foge uslingarne frukta ett försåt, fröken, och rådslå nu om hyad de böra göra, yttrade Lehardy. Vi skulle inte kunna finna ett bättre tillfälle än detta — må vi begagna oäs derafl i Lehardy: fattade ett vaxljus samt antände dermed de löst nodhängande sidentspeter, som prydde väggarne. Inom ett ögonblick fylldes ramönet af tök och lågor, hvilka mycket snart äfven utträngde genom dörren. Lehardy tog sin