— BU nn mannen med häntoreise, Himlen sänder oss bistånd. . Ned med mördarne ock förrädarne!l Fattande det svärd, som Lehardy räckte honom, rusade han, vild som en tiger, mot markisens män. Då mördarne sågo striden, hvilken de trott numera vara öfverstånden, ånyo uppflamma och hota att blifva häftigare än någonsin, mistade de all sjelftillit; och då en af dem, hvilkens häst sårats af Raoul, föll till. jorden, samt den unge mannen med ett enda hugg klyfde hans hufvud, blef de öfrigas förskräckelse endast så mycket större. Utan att tänka på någon fortsättning af strider, började de nedrige bofvarne att taga till flykten åt skilda håll. Chevsalierns och Lahardys förvåning, då de funno sig vara herrar öfver slagfältet, låter knappt beskrifva sig; och denna förvåning stegrades i ännu högre grad, när de varseblefvo Diana, hvilken med utslaget hår, som rördes af nattens fläktar, och lik en uppenbarelse från andarnes verld, kom flygande mot dem på sin skummande gångare. — Diana! ropade Raol, häpen och förtjust. O, jag måste drömma — jag måste yral!... Är det väl möjligt? Diana var så tillintetgjord — vare sig i följd af den ansträngande ridten eller emedan hon öfverväldigades af glädjen öfver att finna chevalern ännu i lifvet — att hon under några ögonblick var ur stånd att tala. RIDDABEN SFORZI ELLEB VAPENBRÖDERNA, 20.