Dagens Nyheter – 6 maj 1873, sida 2

Det är icke ofta vi ha anledning att ge vår ärade kollega Göteborgs-Posten det epitet han i sitt lördagsnummer så vänligt och så sant gifvit oss, då han kallar oss sin Salltid muntra vän och kollega D. N.S Tacksamt erkänna vi att vi tycka om detta epitet och af ren menniskokärlek skulle vi gerna vilja se oss i stånd att gifva detsamma åt vår ärade kollega. Tyvärr är det dock ytterst sällan han ger oss tillfälle dertill, ty äfven då han vill vara som gladast ligger det en viss surmulenhet i hans skämt. Han påminner oss om en scen från pojkåren. Vi voro, en hel skara pojkar, jemte våra fäder en vacker julidag samlade i en välvillig barnaväns trädgård. De mogna präktiga bären fröjdade ögon och läskade gommar, och hur vi fröjdades förstår en hvar, som någonsin varit pojke. En af oss utgjorde dock ett undantag, ty han, om af odygd eller smak, höll sig mest till de sura, halfmogna äpplekarten. Det var en konstig smak, tyckte vi andra, och så tyckte hans pappa ock, och som han hade en mycket sträng pappa fick han bittert sota för sin böjelse. Fadren satte honom för sig sjelf i ett hörn af trädgården, plockade oupphörligt sura äpplekart för honom, och der satt den stackars gossen, tuggande och grinande, än hållande god min, än halfvägs gråtfärdig, men lika komisk i sin sorg som sorglig i sin komik. Göteborgs-Posten är, liksom detta barn, sällan glad och saknar kanske ock anledning dertill; men när han blir glad är han för innerligt lustig. Sem t. ex, i lördags då var han, när kan kom att tala om våra redogörelser för kungaparets besök i Upsala, så lyckad, att han till och med kommit oss, stackars föremål för hans olympiska löje, att dela hans munterhet. Vi vilja alldeles icke fästa oss vid att han har så roligt åt det der fatala telegrammet, hvilket icke stod långt efter det, hvari Göteborgs-Posten lät kung Wilhelm telegrafera till Berlin att man der skulle Xskjuta Victoria6. Men när han med ett klingande skratt berättar att vi glömt bort våra republikanska ider, då vi låtit vår speciele Upsala-korrespondent teckna ställningar och förhållanden sådana de i verkligheten förefunnos, och att vi varit nog löjliga att icke afkläda dem deras lokalfärg, för att i stället ge dem en, som mera öfverensstämde med våra politiska åsigter, då är G.-P. sublim. Han ler åt oss, och nog har han, ur sin synpunkt, rätt. Ty nog är det, från den synpunkten sedt, bra löjligt att låta en sak vara hvad den är, nog är det rent af komiskt att vi icke strukit ut allt hvad referenten skref angående det omslag i sympatier som egde rum, för att, fortfarande från nämda synpunkt sedt, sätta något annat i stället, mindre sant, men mera subjektivt. Ja! det är löjligt, är det icke? Att vi ännu stå så långt efter G.-P. i publicietiskt vett och politisk takt! Man kan icke låta bli att le, — och antingen ler man åt oss, som ännu icke förvärfvat en så fin taktik, eller ock åt G.-P., som på ett så oförsigtigt sätt blottat sin!