Dagens Nyheter – 6 maj 1873, sida 1

RO EA nn Guds skull, moder, jag ber eri errättskänslas namn och för att betrygga er egen framtida sinnesro, håll mig ej tillbaka, utan tillåt mig att följa min första ingifvelse!l — Nog, min fröken, utropade slottsfrun; jag befaller er att tiga! Diana sänkte sitt hufvud under tystnad. Fru dErlanges yttrade derefter, vändande sig till sina tjenare: — En af er skall söka upphinna herr chevalier Raoul de Sforzi och hans följeslagare Lehardy samt varna dem för dem gnara, som blifvit för dem utlagd; detta må vara nog. En af männen trädde fram ur ledet och erbjöd sig att fullgöra detta uppdrag. Vindbryggan mnedfälldes, och ryttaren stod just i begrepp att lemna borggården, då plötsligt fem eller sex muskötskott hördes på afstånd. — 0, himmel! utropade Diana förtviflad, det är för sent! Derefter svingade hon sig upp på sin häst med otrolig hastighet, och innan någon visste ordet af, hade hon passerat vindbryggan.. Man hörde henne nu ropa med ångestfull stämma: — En hvar som håller mig kär, följe mig! Innan fru dErlanges, slagen af häpnad som hon var och mäkta förtörnad öfver Dianas olydnad, hann hemta sig från sin öfverraskning, hede hela truppen redan följt det unga flickan i spåren och försvunnit i nattens mörker. Diana, som red en mera snabbfotad och i