-— IV -— om, så hörde jag det tydligt; jag trodde att ni förorsakade det. ., — Kanske -var det .endast-ett rådjur, som blifvit väckt ur sin sömn, sade Lehardy; men derpå tillade han hastigt: Tyst! lyssna! nej — denna gång kunds jag ej misstaga mig. Man bevakar oss; det finns folk bland busksnåren här i närheten. Låtom oss stanna, herr. Sforzi. De båda männen förblefvo under fem minuter. orörliga som statyer. Lehardy bröt först tystnaden. ; — Min hörsel bedrog mig troligen, herr chevalier, sade han; allt är tyst och stillå omkring oss. Må vi fortsätta ridten. Efter. att ha färdats omkring tjugu minuter, lemnade chevaliern: och hans ledsagare den ler skogsstigen och,kommo ut på en öppen slätt. : p — Vi ha användt lång tid på en kort väg, anmärkte tjenaren; men det gör ingenting — hufvudsaken är att vi kommit osedda från slottet. .-Åtminstone tror jag. att detta lyckats 088, och jag tackar Gud derför. Knappt hade Lehardyslutat tala, förrän ett dussin väpnade ryttare, som hittills varit dolda af en backe, visade sig helt nära dem. Till -råga på olyckan blef månen, hvilken förut undanskymts af digra moln, nu äfven synlig och upplyste nejden i betänklig grad. — Vi äro förlorade! utropade Lehardy.