SARA Gud -gifve att min död må blifva till någon nytta för min ädla matmoder! — Förlorade! svarade chevaliern; nej, icke ännu! Fatta mod, Lehardy! Håll er musköt i beredskap, men skjut icke förr än ni sigtat ordentligt, öch lita på mitt bistånd. — Min herre, jag är hvarken en ädling eller en krigare, men jag är en hederlig man och derför kan ni också lita på mig. Medan frä dErlangos tyå tappre försvarare beredde sig fill strid, var Diana ett rof för den mest pinsamma ängslan. BSittande i vakttornet, sökte hon genomtränga mörkret med sina blickar. Vid minsta ljud, som från den kringliggande nejden nådde hennes öron, isades blodet i hennes ådror och bjertat bultade som ville det spränga hennes bröst. Men sedan Diana sålunda skattat åt den för hennes kön naturliga svagheten, kände hon sig fattad af en feberaktig ifver, ett ädelt och oemotståndligt begär att dela sina försvarares faror; tårar af harm ock förtviflan .unno utför hennes kinder; gång efter annan ropade hon till sig en äf tjenarne, och efter att ha ställt till honom korta frågor, afskedade hon honom med en otåligbet, som särdeles mycket kontrasterade med hennes eljest så vänliga sätt. I Slutligen kom en gammal troijenare uppspringande till Diana och yttrade med alla tecken till oro: -7 4 — Fröken, fårahorder Charlot har nyss