Dagens Nyheter – 2 maj 1873, sida 2

Från och med gårdagen har det af öfverståthållareembetet den 1:sta psistlidne februari för hafvudstadens åkare utfärdade reglemente begynt att lända till efterrättelse. Bland de bestämmelser, som deri förekomma, finnas åtskilliga som afse att afbjelpa många bristfälligheter och leda till en väl behöflig och af allmänheten länge önskad reform inom åkeriväsendet, bvarför ej torde vara ur vägen att särskildt fästa uppmärksamheten vid desamma. Sålunda bestämmer reglementet bland annat: att då för personbefordran afsedt åkdon för begagnande hållos allmänheten tillhanda, skall körsvennen dels, för likformighetens skull, vara iklädd en af öfverståthållareembetet sär: skildt bestämd drägt, dels hafva å hufvudbonaden fästadt ett kusktecken (bestående af en rund försilfrad plåt, hvarå Stockholms vapen och ordet droskkusk finnes på fram sidan samt åkdonets nummer på baksidan änbragdt) och dels medhafva en tjenstgöringsbokY, innehållande förutom taxa och roglemente, körsvennens antagningsbevis med upp gift å bland annat hans namn och nummer, hvilket .senare dock ej är att förvexla med åkdonets nummer; att gällande taxa skall epligt särskild meddelad närmare föreskrift finnas anubragdt å något i ögonen fallande ställe på åkdonet, i anledning hvaraf öfverståthållareembetet föreskrifvit att taxan skall förvaras uti en med ordet taxa och åkdonets nummer försedd väska af skinn, så placerad bak å kKuska bocken, att den om körning anlitande må kunna beqvämligen derur framtaga taxan eller tillegna sig ett med åkarens namn och adress samt åkdonets nummer försedt taxemärke, hvaraf körsvennen alltid skall hafva för sådant ändamål anbragt ett exemplar under ett guttaperkaband utanpå nämde väska, samt att körsven, då han å station anlitas att köra, ej får förebära annat hinder än skyl dighet att inställa åkdonet vid bangård, hvilket hinder dock skall styrkas genom uppvisande af sg. k. banmärke, utvisande tiden, då åkdonet skall vara vid bangården instäldt. Enhvar, som hittills nödgats anlita åkare, torde nog känna olägenheten af körsvennens oftast osnygga klädsel; svårigheten att å station erhålla åkdon, då färden händelsevis icke fölle körsvennen i smaken och då man ej ens visste hvem kKörsven var; dennes uraktlåtenhet att sjelfmant lemna taxemärke; icke sällan förekommande prejerier m. f. obehagligheter. Gällande åkarereglemente torde ha i möjligaste måtto förebyggt detta för framtiden, och hvad särskildt rörer taxemärket ligger stor vigt på att den åkande erhåller sådant, ty förutom att man derigenom har tillfälle göra sig bekant med de vigtigaste bestämmelserna, är en möjlighet alltid tänkbar att efter körningens slut behof deraf kan uppstå, såsom t. ex. om man glömt eller tappat något i åkdonet och ej tagit kännedom om detsammas numvuaer. Efter att sålunda hs anfört och gifvit erkännande åt allt det för allmänheten goda i det nya reglementet, kunna vi icke underlåta att ånyo beklaga att öfverståthållareembetet medgifvit förhöjning i taxan för färd med åkare, så att ensam jerson nu skall vara nödaakad betala 1 rdr för en kurs. Det är dyrare än i flera större hufvudstäder, der alla kostnader för åkare äro högre än här. Visserligen kunna två personer åka för samma betalning, men det kan väbicke väntas att den som vill anlita åkare skall på gatan gå och föka sig en kompanjon i åkningen för att komma fort för billigare pris. Det finns ingen annan bot mot denna förhöjning i taxan — en höjning som äfven sträcker vig till körning på tid — än detta: Undvik att anlita åkare så länge den förhöjda taxan gäller.