Dagens Nyheter – 1 maj 1873, sida 2

ingalunda så fullkomligt gripen ur lufven, som ni möjligen inbillar er. Jag har just nu färdats genom Auvergne, och jag villinte homlighålla för er, att jag under denna resa öfverallt — i slotten icke mindre än i kojorna — hört er omtalas med en ovilja och förbittring, som bådar allt annat än godt. — Hvad skulle ni råda mig till att göra, kapten? Stark i medvetandet om mina afsigters renhet, föraktar jag dessa. narrar, som löna mina ädelmodiga tjenster med en så svart otacksamhet; och om de skulle gå ända derhän i oförnuft och låghet, att de komme hit för att störa friden i min oansenliga boning ämnar jag med Guds bjelp mottaga dem på ett sådant sätt, att de icke snart skulle tänka på att förnya sitt besök. — Herr de Croixmore, yttrade Maurevert allvarligt; jag kan säga utan att skryta, att jag har flera synder på mitt samvete än hårstrån på mitt hufvud. Det anstår således icke mig att strängt bedöma en annan menniskas fel. Men det finnes ett broti, som jag aldrig ursäktar, nomligen hädelse mot Gud. Jag skulle derför bli er särdeles förbunden, om ni ville lofva mig att icke inblanda Guds namn i vårt samtal. Sedan vi nu i detta afseende, som jag hoppas, blifvit ense en gång för alla, återgår jag till hvad jag ämnade säga er. Jag medger, att ni har en stark garnison och ett väl befästadt slott till ert förfogande, äfven. som att ni icke saknar militärisk talang; men