Dagens Nyheter – 1 maj 1873, sida 1

Emellertid inträffar det ej så sällan, då man närer alltför mycket förakt för en fiende, att man lider nederlag, i stället för att vinna seger, och detta är just hvad som nu händt er. — Huru? Hvilken korpsång sjunger ni, min käre Croixmore? utropade Maurevert förvånad. Må hin håle anamma både min kropp och min själ, om jag begriper ett enda ord af er visa! Banditen gjorde en axelryckning och antog en min af medömkan; derefter — då han icke längre var i stånd att återhålla sin vrede — slog han sin knytnäfve i bordet med en sådan häftighet, att en stor del af buteljerna dansade omkull och föllo på golfvet. — Mon Dieu! utropade Maurevert, i det han sprang upp från stolen, jag finner att ni blifvit ursinnig, herr f. d. katolik! För all del var stilla, jag ber er derom — det finns intet sämre än att tappa humöret. Guds död! — vi äro ensamma, och innan ni hinner kalla era vagabonder till er hjelp, finnes intet som hindrar mig från att, om jag så vill, vrida nacken af er. Var derför lugn och, framför allt, artig. Jag blir förargad, då jag ser menniskor göra sig skyldiga till ett ohyfsadt beteende. Maureverts ansigte uttryckto så mycken beslutsamhet, och hans nästan öfvermenskliga styrka utgjorde en så säker borgen för hans förmåga att utföra sin hotelse, att banditen,