Dagens Nyheter – 30 april 1873, sida 2

MW wo I detsamma störtade en skara med armbörst, musköter och lansar väpnade män fram på vägen. De hade hållit sig gömda bakom en framskjutande klippa och voro omkring tolf till antalet. MaureVert såg straxt hvad slags folk hans motståndare voro. — Ni äro mycket oförsigtiga, skall jag säga, då ni på detta sätt företaga er att stänga vägen för en ädling, yttrade han i högdragen ton. Vid Hin håles klor — vore jag ej särdeles gladt stämd i dag, skulle jag skjuta ned er allesammans, från den förste till den siste. Nu vill jag i stället ge er ett godt råd: ur vägen med er! Detta djerfva tal gjorde endast ringa intryck på de väpnade männen. En af dem — förmodligen deras anförare — trädde fram till Maurevert och helsade honom med ett ironiskt leende: — Nådig herre, sade han, ifrån den stund då ni inträdde i hans majestäts tjonst och blef en vän till Guiserna, borde ni ha ansett er vara en förlorad man, Vi bekänna den reformerta läran, och det är vår vaua att aldrig inlåta oss i underhandlingar med eller visa skonsamhet mot någon påfvens försvarare. Reta oss icke, ty derigenom gagnar ni ingalunda er egen sak. Bom ni sjelf torde inge, är allt motstånd fåfängt; alltså — stig genast af hästen! — Guds död! utropade Maurevert, jag kän ner blodlukt i luften. Tillbaka; lymmöl, eller