Dagens Nyheter – 30 april 1873, sida 1

SV Tremblays intime vän ooh bundsförvandt. Bah! Det är väl icke för mycket att man en och annan gång tillåter sig en god gerning ; och jag har verkligen ej gjort detta så oftai mitt lif, att jag behöfver alltför mycket förebrå mig min svaghet i närvarande fall. Denne chevalier Raoul behagar mig särdeles, och jag skulle bli högst bedröfvad om någon olycka hände honom. Förutsatt att jag sjelf tillsätter lifvet på denna resa — hvilket dock ej är alldeles säkert — så betalar jag ju endast en skuld; ty har inte Raoul skonat mitt lif? Resonnerande sålunda med sig sjelf, tillryggalade kaptenen en sträcka af fyra mil, utan att möta något hinder; hans förhoppningar begynte tillväxa. — Godt! mumlade han; det är föga antagligt, att apostlarne skola anfalla mig under återstoden af vägen; de skälmarne våga ej komma slottet Tournoil så nära. Hvilka af: skyvärda vägar! Gå på, min stackars häst — och var blott vid godt mod. Inom en timme är vår resa ändad. Kaptenen hade just yttrat dessa uppmuntrande ord till sin häst, då plötligt en stämma lät höra sig i närheten, ropande: — Hvem der? Maurevert lät genast hästen stanna, fattade sin musköt och svarade med ljudlig röst: — Jag är kapten i hans majestäts tjenst och en vän till herrarne af Guise. RIDDAREN SFORZI ELLER VAPENBRÖDERNA, ff.