RS ORVAR AR först efter en mycket liflig strid, hvarvid isynnerhet af riksarkivarien Nordström, justitieombudsmannen Fröman samt häradshöfdingen v. Sydow tydligen visades att förslaget endast var halfgjordt arbete och att i sammanhang dermed ovilkorligen bort framläggas en inteckningsoch en häfdelag, Den stora mängd personer i denna kammare, som alltid votera med regeringen, räddade visserligen förslaget från att ligga under i voteringen, såsom det gjorde i öfverläggningen, men i andra kammaren lät man ej dylika konsiderationer göra sig gällande, utan afslog första paragrafen och dermed hela förslaget på ungefär samma grunder, som de hvilka anfördes i första kammaren, men hvilka der ej lyckades vinna gehör. Men om oenighet rådde i afseende på det föreliggande förslagets mer eller mindre lämplighet, så tycktes dock fullständig enighet bland alla talare råda deri, att man ansåg en förändring nödvändig uti den ifrågavarande lagstiftningen. På samma gång frågan afslogs för tillfället, innebar dock den förda diskussionen en bestämd uppmaning till regeringen att ånyo taga itu med saken och nästa gång framkomma med ett fullständigare och bättre utarbetadt förslag än det, hvilket nu behandlades. Såvidt man fick döma af debatten, voro nästan alla öfverens om att regeringens förslag gick i den rätta riktningen, om det blott blifvit fullständigt utarbetadt och omfattat frågan om inteckning och preskription på samma gång. Såväl utgången af lördagens votering som ock den knappa majoritet, med hvilken anslaget till lagbyrån beviljades torde sålunda vara att anse som ett misstroendevotum mot det sätt, på hvilket ärendena sf sagda byrå blifvit behandlade, och det vore särdeles väl om följden deraf kunde blifva, antingen att någon annan sattes i spetsen för denna vigtiga institutiop, eller ock att dess nuvarande chef blefve tillhållen att uteskutande egna sin tid åt de dermed förenade göromål, så att man till nästa riksdag finge emotse mera sammanhängande och genomgående förslag än det nu slopade.