-— Jå O! det är att gå en säker död till mötes. Vårt hus omgifves af spioner; ni skulle knappt hinna öfver vinäbryggarx, förrän en kula komme att genomborra ert hjerta. Ni måste stanna här, chevälier; jäg ber, jag böesväf er att stanna! — Min fröken, genmälde Raoul, synbarligen lika upprörd som Diana, det ädla deltagande, ni behagar visa mig, kan. endast ytterligare stärka mitt beslut. Att öfvergifva kapten de Maurevert, då han kanske som bäst behöfver mitt bistånd, vore att för alltid vanära mig sjelf och sålunda göra mig ovärdig er aktning! Diana betänkto sig ett ogonblick, innan hon svarade: — Ni har rätt, chevalier. En ädling bör aldrig svika sin pligt, hvad än må hända. Om jag vore en man, skulle jag ej tveka att skynda till kaptenens bjelp. Men på samma gång man är modig, kan man tillika vara försigtig. Att lemna slottet midt på ljusa dagen vore en ren galenskap; vänta åtminstone tills det blifvit mörkt; ni har då någon utsigt att obemärkt komma förbi: spionerna. Till er vägvisare har jag redan utsett Le hardy, en-bra och trofast tjenare, som ej är i stånd att begå någon ovärdig handling. Heldre än att förråda er, skulle han låta pig huggas i stycken. Detta samtal egde rum i slottets trädgård. Diana skickade en tjensteqvinna, som för tillfälletpassadö upp på henno, eftor Lehardy,