-— IV — alldeles obekant; era anletsdrag framkalla i min själ vissa dunkla minnen, dem. jag förgäfves söker reda, Möjligtvis har jag haft den äran att se er herr fader. i Dessa ord gjorde ett utomordentligt intryck på Sforzi. . Han bleknade hastigt, hans hufvud nedsjönk mot bröstet, och ett moln af. djup. bedröfvelse lägrade sig på hans panna. Småningom hemtade, han. sig dock samt upplyftade slutligen hufvudet; en verkligt nobel stolthet afspeglade sig i hans klarblå ögon, i det han med fast, ehuru sorgsen, stämma yttrade till Diana: — Fröken dErlanges, min vistelse på slottet Tauve skall sannolikt icke qvarlemna något djupare spår i ert minne. Det torde måhända synas förmätet och. mindre passande, att jag, med er inleder ett samtal rörande. ämnen, som måste vara för er temligen likgiltiga. Icke desto mindre ber jag er af hjertat, att ni måtte bevilja mig ett ögonblicks uppmärks samhet. Jag fäster nemligen så mycket afseende vid ert omdöme om mig, att jag icke för allt i verlden skulle vilja låta. förtalet tillhviska er ett och annat, som kunde synas er vara för mig nedsättande, utan att jag sjelf på förhand upplyst er. om hvad belackarne troligen icke veta och säkerligen ej skola berätta. v — Tala, chevalier, utropade Diana med större värma. än : det. kanske, strängt taget, höfdes en ung flicka att under liknande