Dagens Nyheter – 26 april 1873, sida 1

-— åå — sammanvaro på vu man hand synts mig oundgängligen nödig. Jag anser det nemligen vara af allta största vigt att vi förstå hvarandra och blifva ense i fråga om vår ömsesidiga ställning. Har ni någonting emot att jag till en början redogör för ett och annat som rörer mig personligen? — Nej, visst icke, kapten. Tala! — Jag måste då börja med en pinsam pekännelse, sade Maurevert, i det han rodnade så mycket som det var honom möjligt att rodna. Jag kan icke dölja för er, min käre vän, att jag har en löjlig svaghet — jag behöfver. ovilkorligen älska och blifva älskad tillbaka. Detta förvånar er, och deröfver undrar: jag alls icke... Äfven jag finner detta behof af kärlek besynnerligt ; men emellertid är jag underkastad. detsamma, Ni får icke inbilla er, att jag här talar om någon svaghet för könet. Jag beundrar visserligen fagra qvinnor och tillgodogör mig deras behag, när tid och omständigheter sådant tillåta; men jag lögger aldrig mina: framgångar hos de täcka på minnet och byter ofta om tycke. Ingen flicka — hvarken hög eller låg — har någonsin mer-än en timme stört min sinnesro. Hvad jag deremot sätter värde på, det är att bli afhållen af en god, tapper och hederlig kamrat — en man som icke vill öfvergifva mig, om jag någon gång begår ett litet felsteg, .och som i farans stund med glädje står mig bi. Det förbund, jag vill afsluta