Dagens Nyheter – 23 april 1873, sida 3

ar in detta i sin näsa med den mest allvariga min, liksom hölle han på att utföra on af de vigtigaste handlingarne i sitt lif (ty äfven de mest kallsinnige snusare antaga alltid en mer eller mindre vigtig min under förrättningen), Derefter ruskar han på hufvudet, eller Irager ned västen, eller torkar sig om näsan, eller utför alla tre dessa rörelser, liksom en man, den der fullgjort sin pligt och tillfredsställt det förnämsta vilkoret för sitt välbefinnande, Det är egendomligt att iakttaga de olika sätt, hvarpå folk snusar; någre göra det under små ryckningar och sprittningar och expediera prisen mycket fermt. Desse äro epigrammatiska snusare, hvilka genast komma till saken och för hvilka skärpan är hufvudsaken, De begagna vanligen starkt snus, ett slags knappnålsspets-essens. Andre äro idel artighet och belefvenhet; de bjuda dosan laget om, lika mycket af välvilja som för alt visa sig nedlåtande. Någre snusa oroligt, andre tveksamt och liksom i smyg, åter andre på ett sätt, lika torrt som sjelfva snuset och vanligen med mycken hushållning på det bruna pulvret; någre med en storartad gest och en riklighet i tillförseln, som låter jemväl skjortbröst och rock få sin beskärda del. Såsom exempel på en person af detta slag, kan anföras en myeket känd lärd, som alltid hade snuset i västfickan, i stället för i en dosa. Det finnes ett slags långarmade snusare, som börja operationen med en omfattande och högtidlig förberedelse och afsluta den med feberaktig verksamhet. Författaren har sett en liten klotrund herre, som först lägger hufvudet på sned, der å framsträcker armen med prisen i hand, Boskrifver en båge med armen, liksom en snusande elefant skulle göra med sin snabel och slutligen skakar både snus, näsa och hufvud med konvulsivisk häftighet; hans ögonbryn äro hela tiden uppdragna, liksom för att bereda rum för anfallet mot näsan. Efter att ha slutat, återtager han sin lodräta ställs ning och förkunnar vanligen sin belåtenhet med ett ljudligt: Haäx! Ett snöpligt äktenskap. I Clevoland, Ohio, förlofvade sig för någon tid sedan en ung, hygglig man vid namn Theodore Lewis med en vacker flicka, Lizzie Richardson, som han blott hade känt några timmar; de beslöto att redan dagen derpå låta viga sig. Då de i detta ändamål kommo till fredsdos maren, visade det sig, att brudgummen händelsevis hade glömt sin portmonnä, Bruden, som iogenting ondt anade, tog fram en fem: dollarssedel, hvarpå vigseln försiggick. Sedan en festmåltid intagits tillsammans med några vänner, begat sig den af glädje strålande tikta mannen med sin rodnande brud till ett fashio nabelt hotell, der de för framtiden skulle hafva sitt hem, Åndra morgonen vaknade bruden och skulle just väcka sin kära man med en kyss, då hon upptäckte, att han icke längre fanns i sängen. Då hon frågade efter honom, fick hon veta, att han tidigt på morgonen setts lemna staden med jernvägen. I sin brådska tycktes han ha glömt att betala räkningen på hotellet och fru Lizzie måste derför låta sin nya sammetsmantilj med spetsgarnityr denna såsom pant hos värden, Den unga damen, som under loppet af 24 timmar blifvit förlofvad, gift och enka, lemnade derpå, badande i tårar, sin korta äktenskapslyckas tempel. cosamemmm————— XE RO XO—-XTRIIXEXIETE —R—ÖXRXRXR ORT EXETER IRK FKKKÖ—Ö—-——XXX-—: