Dagens Nyheter – 23 april 1873, sida 2

Ni Ledamoten af riksdagers andra kammare hr A. P. Danielson har anmodat red. om plats för följande upplysningar rörande en ofta omtalad episod i nämde kammares förhandlingar och red. har ej velat vägra plats derför: Då i flera tidningar återgifvits, under rubriken Riksdagen, ett emellan mig och vice talmannen frih. Åkerhjelm inträffadt förhållande, i det att han i plenum den 4 april, vid föredragning af konstitutionsutskottets betänkande nr 9, rörande den politiska rösträttens utsträckande, funnit sig föranlåten, med anledning af det sätt, på hvilket jag personligen angrep en annan talare, att erinra om innehållet af 52:a riksdagsordningen och alt han vid protokollets justerande den 12 dennes fann sig föranlåten att fästa kammarens uppmärksamhet på, att det af mig justerade och inlemnade, till protokollet afgifna, yttrande företedde väsentliga olikheter med det af stenograferna uppsatta, samt emedan några tidningar härvid tillagt, att det, är lätt att fatta, att denna hemställan af frih. Åkerhjelm var föranledd deraf att jag hade bortjusterat just det yttrande, som gifvit anledning till vice talmannens tillrättavisning, vågar jag härmed vördsammast anhålla om plats i eder ärade tidning för följande upplygningar i denna så plötsligt riksbekant blifoa sak. Förhållandet var, som mången torde veta, att den talare, hvars yttrande jag bemötte, hadei skarpa ordalag gjort kammarens majoritet beskyllningar för egennytta och att, om detta parti kom till makten, vore all samhällsordning upplöst. Då jag tillbakavisade dessa åsigter, är det möjligt, jag medgifver det, att jag kunnat i ett par uttryck valt andra ordalag än som skedde, men med kännedom om rättvisan af den goda sak, jag förfäktade, kom icke så att ske; dock kan det lika väl antagas att hr frih. Åkerhjelm å sin sida — möjligen äfven han till följd af ämnets vigt — var till någon grad varm, om man får döma af det kraftiga klubbslag, som föll då jag slutade mitt anförande. . Jag vågar äfven draga i tvifvelsmål, huruvida frih, Åkerbjelm icke gjorde sig skyldig till ett förhastande, då han utan kammarens tillåtelse, eller att en8 framställa fråga härom, tog sig friheten uppläsa den omnämda paragrafen, ty enligt 110 R.-F. eger ej en talman rätt att på detta sätt förfåra förr än kammaren med lg-dels pluralitet dertill gifvit sitt bifall. Att jag icke ensam gjorde mig skyldig till ett förhastande vid detta tillfälle har jag fannit vara den öfvervägande meningen inom kammaren. Jag har sedan dess också sjelf erfarit att det, enligt min tanke, gifvits flera dylika anledningar, då andra talare med temligen tydliga personliga yttranden bemött hvarandra, ett fälla klubban, men detta har utseblifvit, af hvad orsak vågar jag icke afgöra. . Hvad nw den af mig gjorda justeringen angår, så får jag upplysa det jag icke borttsgit just det yttrandet som gaf anledning till vice talmannens tillrättavisning, såvida dermed menas — och hvilket såsom skäl anförts — det personliga anfallet mot en talare. Jag har icke, jag upprepar detta, borttagit detta yttrande, .utan det står qvar sådant det af stenograferna blifvit uppsatt, dock -med ett par små förändringar; som icke kunna med skäl sägas väsentligen inverka på meningen: Att högst få yttranden blifva så uppsatta af stenoraferna, att de kunna i-oförändradt skick godkännas, torde vara allmänt bekant och erkänds både af dem som varit och som äro medlemmar af riksdagen. Under den korta tid jag haft äran delt:ga i riksdagens förhandlingar har jag ofta varit i tillfälle att iakttaga, huru åtskilliga talare vid justeringen förändrat hela sidor, ja nästan till hälften omskrifvit sina yttranden. Då man vet detta, torde: det icke förefalla så märkvärdigt att äfven jag, då jag trodde mig hafva skäl dertill och följande de lärdes exempel;..gjorde.rättelse i meranämda anförande. Dock är, som jag upplyst, det personliga yttrandet i hufvudsak oförändradt qvarstående. 73 ; Jag har ansett mig böra härpå fästa allmänhetens uppmärksamhet, af det skäl att man kunnat föranledas tro, det mitt personliga anfall mot den omnämde talaren var vida svårare än det verkligen var och som det nu i protokollet finnes återgifvet. ö Orsaken, hvarföre jag ej genast bemötte de af vice talmannen mot mig i denna fråga vidtagna åtgärder, får jag erkänna är dep; att jag icke då var. så hemmastadd i dylika frågors behandling, att jag kom,att tänka på huru jag härvid. bort tillvägagå, förr än det var för sent. Jag. vågar vördsamt anhålla stt de ärade tidningar, som upptagit denna riksdagstilldragelse, äfven behagade återgifva detta mitt yttrande. Ey Stockholm den 21 april 1873. A. P. Danielson.