Dagens Nyheter – 17 april 1873, sida 2

kisens förste skogvaktare på ett sätt som är honom värdigt. — Aha! ett förtroende! Var så god och låt mig veta hvad ni har på sinnet. Orden voro höfliga, men den ton,i hvilken de sades, gaf dem karakteren af em sträng bafallning. För mäster Nicolas återstod intet avnat än att hålla god min och fortgå på den väg som han redan beträdt, hurudana följderna än månde blifva. — Ja, herr Bonoist, svarade vår gästgifvare med en mindre lyckligt spelad glädtighet; jag har någonting bättre att bjuda er på än bröd och ost; ni skall få — stokt kyckling. — Åh, ni skämtar, mäster Nicolas! utbrast skogvaktaren. Nicolas visste emellertid alltför väl, huru ringa anledning han nu hade att vara skämtsam. Det enda medel, hvarigenom han kunde undgå bestraffaing, bestod — han insåg det klart — uti en någorlunda plausibel nödlögn ; och han tvekade icke att tillgripa detta medel,. för att rädda sig. — Förhållandet är, herr Benoist, sade han, sänkande rösten, att för en timme sedan anlände tvänne ryttare till mitt hus samt lomnade mig en kyckling, med befallning attjag skulle steka den åt dem till middagen. Det är ingenting ovanligt att resande medföra matvaror, eller huru, herr Benoist? ... Emellertid frågar jag er: hvad är det som hindrar