Dagens Nyheter – 16 april 1873, sida 1

detta skenbara lugn en häftig vrede gömde sig. Emellertid förmådde han beherrska sig särdeles väl, och hans röst uttryckte ingen förbittring, då han omsider genmiälde: — Jag vill ej dölja för er, min hörre, att den fråga, ni ställt till mig, straxt öfverraskade mig på det högsta. Men nu förstår jag er bättre. Ni sade mig, att ni är en glad sälle, och jag finner nu att ni väl förstår er på att skämta. Jag försäkrar er, att ni fullkomligt lyckats behaga mig. — Skämta, säger ni? Kors för tusan, ett sådant missförstånd! utropade jätten. Jag tror nästan, min käre vän, att ni gör narr af mig. Men akta er, jag är inte att leka med! Mitt tålamod tar snart slut, och har kapten Roland de Maurevert en gång förlorat sitt goda lynne, så kan ingen veta hur långt hans raseri går. Jag förlåter er förseelse för denna gång, men upprepa den icke! Och nu — ja eller nej? ... Går ni in på att lemna mig kycklingen? — Jaså, det är således ert fulla allvar? frågade den unge mannen med fortfarande lugn. — Jag talar lika allvarsamt, som vore saken hundra gånger vigtigare än den i sjelfva verket är. Tillåt mig afråda er från att i detta hänseende nära den aldra minsta grand af tvifvel. — Tillåt då. också mig att gifva er ettråd, kapten de Maurevert. Besinna er väl innan