Dagens Nyheter – 15 april 1873, sida 6

AVES SECSEe osmsm— Ås ————— tt —— XXX En drinkares erfarenhet i en stat utan bränvin. I tidningen Framåt för den 1 d:s läses: Vi hafva nyligen sett ett bref från en svensk man som nedsatt sig i Maine) och förvärfvat sig en förmögenhet. Brefvyet, skrifvet till en barndomsvän, nu prest, lyder i öfversättning sålunda: Som du känner voro mina föräldrar förmögne. Vi voro två bröder och ärfde vid vår faders död något öfver 10,000 rdr. Min bror var sjuklig och dog snart, hvilket var en lycka för hans unga hustru och en liten dotter som ännu lefver och, om Gud vill, skall bli min ålders tröst, ty han hade redan fått smak på den svenska olyckan, som jag väl må kalla bränvinet. Jag försökte lära kopparslageriet, men blef en dagdrifvare, och då jag fick mina penningar, köpte jag ew hemman, ehuru jag icke lärt jordbruk. När jag fyllde mitt 26 år, hade jag ingenting qvar annat än ett dåligt rykte, en förstörd helsa och ett gnagande samvete. Redan bade jag haft ett anfall af denna förfärliga sjukdom, som kallas fyllerigalenskap (Delirium tremens), något som kan sägas i det närmaste motsvara bibelns helvete. Jag hängde på min mor och så godt som ruinerade kennoe. En dag frågade mig mina slägtingar om jag ville resa till Amerika, då de ville bekosta resan. När jag en gång af en händelse råkade åhöra ett för mig högst ofördelaktigt samtal, uttalade de äfven oförbehållsamt, att de sålde mig till döden, emedan jag icke skulle kunna lefva en månad i Amerika, utan måste dö af elände, hvilket de i min dåvarande belägenhet ansågo icke vara någon förlust, Jag fasade, men om jag doge i Sverige eller i Amerika kunde komma på ett ut, ty jag var så förfallen, alt jag icke trodde mig kunna lefva utan bränvin, och när jag fått denna dryck, var jag som ett kreatur. En slägtinge följde mig till Göteborg, betalte biljetten för mig och lemnade mig en vexel på 50 rdr att lyfta i Newyork. Jag led mycket af sjösjuka på öfverresan och var ständigt sjuk. Den ende som brydde sig om mig var en norrman, som förut vistats i Amerika och tillhörde baptistsekten, Med honom samtalade jag ofta, och då jag oförbehållsamt yppade min belägenhet och sade honom att jag komme att supa upp mina penningar redan första dagep, emedan mitt begär efter bränvin vore oöfvervinnerligt, bad han. mig att jag. skulle. låta honom lyfta penningarna och följa honom till Maine, der jag skulle få tjenst hos honom. Han var plåtslagare och trodde att jag skulle ha fördel af att jag varit i kopparslagarelära. Jag gick in derpå. Vi fortsatte vär resa till en stad i Maine vid namn Jackman, der hr Pedersen var bosatt. Jag fick mina femtio 1idr och började mitt arbete, hvilket gick bättre än jag väntade. På aftonen gick jag ut. Det gamla bränvinsbegäret kom öfver mig; men der fanns ej i hela staden ett glas bränvin eller öl att få, och för första gåvgen på flera år kom jag hem, utan att bafva förstört mina penningar. Jag käsde mig något snopen, men var sndra morgonen glad öfver upptäckten. Jag behöfver ej säga att mina 12 dollar (50 rdr), seom blefvo insatta i sparbanken, stöndigt förkofrat sig. Jag är nu gift, men mitt äktenskap, ehuru lyckligt, är ej vilsignadt med barn. Jag reser till Sverige nästa sommar för att hemta bit min brorsdotter, som nu är moderlös. Hon skall blifva lycklig här, ty här finnas endast redliga män, inga drinkare, och fattigdom är här okänd. Vi hafva i denna stad sällan haft något fattighjon. Hvar och en försörjer sig och de rina. Jag tackar Gud för det han fört mig till detta välsignade land. Här är arbete för alla och tusentals af Sveriges obotliga drinkare skulle bär kunna blifva lyckliga och nyttiga menniskor, ) I staten Maine är all tillverkning och försäljning af bränvin förbjuden. D.N.