Dagens Nyheter – 12 april 1873, sida 1

J9 BIUUIDKOUS UULVUULOUARIKWVI QUU BUPYSIIKY UUNRILVAI På enahanda sätt är det med antagandet af det danska myntförslaget. I stället för att afvakta den tidpunkt, då man med större säkerhet skulle kunna ansluta sig till något internationelt myntsystem, vill man här sätta ett litet hugskott för degen gent emot en stor id6, som omfattar framtiden. Utskottet låter framskymta den danska hotelsen, att derest svenska riksdagen icke genast antager myntkonventionen, präglar Danmark ett guldmynt af ?10 procent mindre värde än det svenska guldmyntet, som utskottet förmodligen antager att riksdagen nu skall bestämma sig för. Det är denna fora hr finansministerns vishet vetat förekomma! Oes förefaller detta hot både ömkligt och löjligt, och det enda värdiga svar, som derpå borde gifvas, vore den frågan: hvad behagar Danmark göra om Sverige och Norge antaga det tyska guldmyntsystemet? Behöfva vi erinra, att Danmark med 1,800,000 invånare och omgifvet på ena sidan af den tyska nationen, uppgående till 48,000,000, och på den andra.af de förenade rikena med 6,000,000, skulle råka i en sådan klämma, att man icke vidare från Köpenhamn skulle försöka diktera riksdagsbeslut hvarken i Stockholm eller Kristiania. Försöket att binda Sverige genom ett aftal på 10 år, utan att Sverige erhåller någon fördel utöfver hvad som obestridligen tillfaller detsamma utan all konvention, kan icke nog allvarligt tillbakavisas. Utskottet söker med många siffror utveckla buru rättvist det skulle vara, att lägga till grund värdeförhållandena mellan guld och silfver under de fem nyss förflutna månaderna för införande af tvångekonventering, hvarigenom obligationer och andra skuldförbindelser, som till betalning förfalla efter en längre tid och möjligen urder helt andra värdeförhållanden mellan silfver och guld, ovilkorligt skulle betslas med guld, ehuru sådan betalning komme att ådraga gäldenären förlust. Den teori, som utskottet här vill göra gällande, saknar stöd i svensk lag, och det blir säkert en ny bana i lagstiftningen man bryter, om riksdagen i denna fråga beträder godtyckets stråt, Alla klagoljud öfver gilfrets förestående fall i värde kunna skrifvas på obligationsinnehafvares farhågors räkning. Några nya skäl har utskottet icke förebragt, om ej förespeglingen att när Holland öfvergår till guldmynt åtskilligt silfver blir ledigt. Men pu är händelsen den, att ehuru man i Holland vidtagit noggranna utredningar i myntfrågan, har dock regeringen der funnit sig icke för närvarande böra försa någon framställning i myntfrågan till representationen. Detta land kan således icke i detta fall åberopas som föredöme. Väl vore om man följde Hollands exempel i öfrigt, ty der vill man betänka sig i stället för att i hast vidtaga en tillfällighetsreform, som icke kan påräkna någon varaktighet. Ett skäl, som mycket framhålles, är folkete vana vid den nu brukliga räkneenheten. Denna ömhet om folkets beqvämlighet får dock icke tagas för kontant, ty den är icke obemängd. Löntagsreintresset och alla de, som intressera sig för stora statsanslag, önska alltid en hög räkneenhet, ty tusentals riksdaler beviljas ofta lika lätt som tugentals riksmark eller tusentals frank men skilnaden på dessa räkneenheter är dock väsentlig. 1 riksdaler 100 öre, 1 riksmark — 88 öre, 1 frank — 72 öre. Äldre personer kunna väl påminna sig huruledes man ifrigt vidhöll riksdaler banko såsom räkneenhet, ehuru den stora allmänheten räknade i riksdaler riksgäld. Man bör derföre icke skylla på folkets vanor, ty säkert är det svenska folket så upplyst, att när en myntreform framlägges af den beskaffenhet, att en längre tillvaro för densamma är oomtvistad, då, men först då, underkastar det sig besvärligneterna af en öfvergång från ett till ett annat myntsystem. as SÅOXORAA ROOS