Dagens Nyheter – 9 april 1873, sida 1

-— 10 — Olivia, började han efter en stunds tystnad, tog en stol och satte sig bredvid mig, jag har några ord att säga dig — du vet naturligtvis hvarom det är fråga; ty jag gissar att min svärmor har framfört min anhållan, eller hur? Ett knappt hörbart ja var mitt svars — Och får jåg hoppas att du samtycker? — Ja f — Tack!... Lilla Olivia, min första bön till dig är om förtroende, kom ihåg det! Dervid tog han min hand, och med en röst, som kom mig att darra, så mild och tilltalande var den, sade han: Många gånger hade vi ej varit tillsammans förrän jag fattade tycke för dig — — det var ju så många orsaker hvarför jag älskade dig, men kan jag af dig väl vänta någon genkärlek?... Nej, vänd dig ej bort — se på mig och svara utan fruktan! Hvad skulle jag väl svara? Hans bekännelse om att han älskade mig och älskat mig länge, tyckte jag gjorde mig så lycklig — men jag tror att om det gällt mitt lif, hadejag i detta ögonblick ej vågat se på honom, än mindre svara något. Då jag fortfarande satt med nedböjdt hufvud och ej svarade, var det med en visg bitterhet han yttrade: — Min aning var således sann — mamma hår öfvertalat dig... du kan ej få något