Dagens Nyheter – 7 april 1873, sida 1

-— JU sökte jag göra klart för mig att jag ej hört orätt. — Det är väl aldrig möjligt, moster? -— Jo, kära barn, så är verkligen förhållandet, svarade hon i en mildare ton; men inte behöfver du se så förfärad ut för det; jag trodde möjligen att du anade — -—? — O, nej, visst intel — I öfvermorgon, d. v. 8. onsdag, kommer han hit för att få ditt svar. — I öfvermorgon! utropade jag helt förskräckt. Goda moster, säg hvad jag skall svara? Råd mig, bjelp mig! bad jag nästan gråtfärdig. — Lugna dig då, kära Olivia! Jag tror att jag råder dig till det bästa och rättaste, om jag säger att ett sådant anbud bör du ej förkasta eller hysa minsta betänklighet vid att antaga — — men kanhända har du något anrat tycke? — Nej, svarade jeg och skskade på hufvudet; men — — — Ett fördelaktigare anbud är ej troligt att du någonsin får, och derför är det bäst att tacka och samtycka, så är åtminstone min tanke. . — Moster missförstår mig helt och hållet; jeg är öfvertygad om att det, gom moster siger, är ett anbud, som visst icke är att försmå; men moster, som känner både honom och mig . . . . — Ja, afbröt hon åter, just derför upprepar