Dagens Nyheter – 4 april 1873, sida 1

tart:r uppfylla en konittutionel ministörs värf. det nu visat sig att mivistdren icke kan detta, bör thinget öppet uttala detta faktum för e. m:t. Folkethinget beder e. m:t mottaga detta uttalande som det lojala uttrycket af thingets uppfattaing af sin pligt och att tillika mottaga folketbingets oföränderliga, varmaste önskningar för e. m:ts och vå:t fiderneslandg lycka och väl. Ur den lifliga och delvis rätt skarpa diskussion, gom föregick misstroer de-adressens antagande af folkethinget, vilja vi anföra några uttalanden: J. A, Hansen (denska landtmannapartiets hbufvudman) auvbefallde adressen å mcetionärernas vägnar. i det han påminde om den adress, man vid Frijsska ministörens sfgång hade afgifvit till konungen och de förhoppningar, som i densamma voro wvttalade. Det sätt på hvilket Hol:tsinska ministören var eammansstt kunde icke väcka tillit; men venstern hade i ett offentligt aktstycke uttalat ett den ville lita sitt förhållande till ministören bestämmas blott ät dennas handlingar och det tillmötesgående den visade folkets berött:gade kraf. Talaren omnämde derefter åtskilliga reformfordringar, som voro uppstilllda af venetern, och den måtta hvarmed men sökt genomföra dem. Ministören hade dock icke velat gå in på dem, oaltidt valmännen den 20 september visat sin öfverensstämmelse med venstern. Det var nu både en rätighet och en pligt ett vända sig till konungen, som med rätta skulle kunna förtörnag i fall folkethinget icke visade honom fuil tillit. Han boppades ett adressen skulle blifva antagen af en itor majoritet. Konseljpresiderten yttrade sig på följande sätt: Ministören kan n:turligtvis icke känna sig särdeles uppfordrad att deltaga i förhandhngarne om en adress, gom går ut på ait inför konungen uttala folkethingets åskådning vf ministörens verkramhet. För så vidt detta uttalande stödes på en framställning af utvecklingen af de senare årens förbållanden anser ministören öfverflödigt ati berikt:ga hvad som i detta afseende anföres. Den skall inskränka sig till att be:trida, det en beredvillighet rt på ett froktbärande sätt samverka med regerirgen varit visad från folkethingets sida, utan stt den funnit ewt i fullt mått motsvarande tillmötesgående från ministörens. Ministören har derför nu blett avledning att göra en invändning mot den förutsättning som ligger till grnod för och fåt sitt uttryck i adressförslaget, len nemligen, att det uteslutande vore folkethinget som kunde betraktas såsom folket: representation, så att det skulle vara ett i den konstitutionela monarkiens väser grundadt och nödvändigt kraf, att regeringen vore:i öfverensetimmelse med juct detta thiog eller, rättare sagdt; med dess flertal, utan att nödvändig bänsyn fästades vid den omrstindigLeten a t, enligt grundlagen, den lsgstiltande makten vtöfvades af flera lika berättigade faktorer. Hr Berg försvarade saåressen och framhöll i synnerhet den gatsen, att den konstitotionella principen med nödvändighet fordrade vt: regeriugen vore i öfvereoesstämmelse med den ur de allmänna valen framgångna kammaren. Fasthölle mån icke detts, skulle folkething:t nedsjunka till blet: ett stort landsting (Artsraad). På den principen hade man 1849 byggt författningen, i det iman haft förtroende för befolkminogen, som ockgå hade förtjent förtroende: och som aldrig misshrukit friheten. Vi borde, sade han, komma derbän att ingen hederlig men skulle åtaga sig att bilda en reinistdr, uten att ban visete, att han kunde södja sig på den folkvalda kammarens majoritet. Ländsthinget kunde icke bestämma utvecklingens riktning, och om det, detta oaktadt, ville göra det, så hade det kommit på sidan af sin uppgist och borde återföras på rätväg. Förtroende föder förtroende och konungen kunde aldrig handla bittce, än att :tödja sig på folket. Då egkuile han finna sin lön i förökadt förtroende : och kirlek. — Utgången blef, som man vet, att folkethinget med 55 röster mot 34 antög den ofvanstående adressen.