Dagens Nyheter – 3 april 1873, sida 1

Det var första september. Några af mosters intimaste vänner hade flyttat in från landet och kommo ofta på besök. Clara hade skrifvit, men likasom i ett föregående bref, sade hon sig ej kunna bestämma dagen för deras hemresa, emedan de ej kunde på förband söga huru länge de ämnade stanna i Göteborg; troligtvis voro de i alla afseenden att förvänta första dagarne i september. Moster var ute i köket sysselsatt med att sylta lök, och jeg satt och arbetade — kl. kunde vara omkring tio — jag hade brådtom, ty den krage, jag höll på att brodera; var ämnad till hennes snart stundande namnsdag. Då jag af en händelse kom att kasta en blick ned på gatan, varseblef jag en herre och ett fruntimmer arm i arm, begge tittade de upp och jag tyekte att fruntimret nickade åt mig. Med ens for den tanken: det är Clara, för mig; den beskrifning jag fått på henne öfverensstämde med damen jag såg nere på gaten. Sedan jag lutat mig närmare fönstret och öfvertygat mig om, att de verkligen gingo in, skyndade jag mig ut i köket: — Det är bestämdt Clara och hennes, man, som äro ute i tamburen, moster; det kan ej vara några andra, sade jag då det ringde derute. MIN FÖRSTA UTFLYKT. 10.