Dagens Nyheter – 1 april 1873, sida 2

— 67 — Under stridens hetta hade jag ej haft, tid att känna hvarken värk eller sveda, nu deremot — ja, jag var nästan gråtfärdig. — Tack, snälle , Napoleon lille, för. att du värjde mig, började Wille; men det. var rysligt, så du ser ut — vänta, ska jag torka bort blodet! . Lik ett : retadt lejon, rusade jag upp och knuffade till honom. ä — Kom inte hit, du eländiga kruka, som bar stått och sett på hur de gått åt mig, utan låt mig vara i fred! Ville. blef rädd och, började gråta. — Du ska få en stor strut med russin och mandel, om du bara inte är ond på mig, Napoleon. — Jag bryr mig hvarken om russin eller mandel; . ... kom nu och låt oss gå hem! Under hemvägen sökte jag förgäfves hämma blodet; både min egen och Johan Augusts näsduk — jag mins än i dag hur den luktade snusk och såpa — voro nerblödda. Hemma på gården. stod mamma och hängde upp garnbärfvor på en stång; allt dansade upp och red för mina ögon, och benen yille ej längre pära mig. Jag hade just i sinnet att vända om för att osedd, smyga mig in genom trädgården, då en af pigorna, som jag ej blifvit varse, fick se mig och utropade: — Hvad i all verlden är det åt honom, Nanoleon!