Dagens Nyheter – 1 april 1873, sida 1

-— VO — Just som jag sknlle böja mig ned för att ej synas, förlorade jag sansen och mins, att när jag kom till medvetande igen, låg jag i min säng och mamma satt gråtande bredvid. I detsämma kom pappa in åtföljd af läkaren. — Hur är det fatt min gosse — har någon slagit dig? frågade den sistnämde, som var en mycket gladlynt och skämtsam man. — Ja, de voro nio stycken — jag har ju sagt att de voro nio! -— Han yrar visst och tror sig vara iskolan. — Hvilka voro nio? — Jo, skolgossarne — har jag ej talat om, att de kommit öfverens om att slå mig? — Hvarför ville de slå dig?... Du hade väl varit stygg mot dem? — Nej, det hade jag inte — — men jag vill-ej säga hvarför de slogo mig. Han ordinerade kalla omslag m. m. och sade; det jeg skulle vara stilla och ej anstränga mig med att tala. . Följande dag kom mamma in för att ge mig någon läckerhet jag önskat och hade med sig en hennes slägtinge, som ibland kom öch helsade på oss. — Du store tid, så det: fattiga barnet ser ut! utropade moster Lotta, då hon fick se mig, han liknar ju mer en skråpuk, än en mens niska! — Hvad är det moster säger?... skråpuk — det var ett roligt ord — det har jag:.aldrig hört förr! låt mig få låna en spegel! Hu då, hvad jag såg ut! det var ej un