Dagens Nyheter – 31 mars 1873, sida 2

böjde rig ned för att plocka upp de söndriga tefaten, sökande öfter bästa förmåga sätta dem tillsammans, passade jag på tillfället och satte mig grensle öfver hennes rygg, men i samma ögonbiick brände en andra örfil på mitt kindben: Nej, det här duger inte, sade min far, pojken ska i skola!4 och derpå tog han mig i kragen och läste in mig i sitt rum. Sitt nu här och lugna dig tills jag kommer hem4; sade han innan han gick: Jag bara rufvade öfver mitt nederlag samt den oförrätt min krigårära lidit och somnade sedan. Jag vaknade vid att någon knackade på fönstret, och der stod mamma med en kopp kaffe i ena handen och en stor bulle i den ändra, alltjomt kastande oroliga blickar bortåt vägen — naturligtvis var det ej med min fars vilja jag erhöll extra förplögning ... Ack ja, min mor var i sanning engod gvinna! — och dervid suckade kaptenen rätt djupt. — Så sattes jag att börja med i sockenskolan -inte vår jag något ljus, det är gär kert, men Gud vet, om jag, jemförd med mina kamrater, ej kunde ansss8 som ett sådant. Utom jag och sonen till ex landthandlande, voro alla lärjungarne bondiarnDot dröjde ej länge förrän mina kamrater, 930 fleste äldre än jag, betraktade min öfverla, sönhet, om jag så får uttrycka mig, med sneda blickar. Som landthandlandens son verkligen var en iten gvick pojkd, hade han, oaktadt han vu len yngste i hela skolan, ett dugtigt försprång