Dagens Nyheter – 31 mars 1873, sida 1

So OMR han hade glömt kedjan, med hvilken oxarne skulle mätas, hemma och han grep mig på bar gerning. Har jag ej, en gång för alla, förbjudit dig att röra bössanX, och dervid gaf han mig em dugtig örfil. Tjutande och gråtande sprang jag in till mamma för att sqvallra. CLofva mamma, Napoleon lille, att aldrig mera handtera några skjutgevär, hör du det? bad hon, sedan jag omtalat hvad gom händt. Nej det lofvar jag visst inte — och när jag blir stor och soldat skall jag skjuta hvem jag får tag i, och derpå började jag slå kors och tvärs ikring mig med en lång käpp, som förmodligen hörde till en täckbåge — min mor och två af pigorna sutto och stickade: täcke. Jag kände ännu örfilen, som hos en pojke ej framkallar smärta utan snarare vrede, och jag måste på något sätt ge luft åt mitt raseri. Pigorna skreko himmelshögt då jag sigtade på dem, ropande: nu skjuter jag — pitol!4 Oaktadt in mors ofta upprepade: Xstyr dig, Napoleon, upphörde ej mina förföljelser, och i det nyss förut så fredliga rummet rådde den förfärligaste villervalla. Då en af pigorna, uppgifvande höga anskri, med händren för ögonen skulle skynda undan, stötte hon till täckbågen med den påföljd, att min mors Bsykorg — deri för tillfället tvenne af våra bästa tefat, hvilka troligen tjenat som mönster på täcket, lågo — slogs i golfvet. Nu först blef det. roligt tyckte jag: CSöta fru förlåt!4 bad Lena flera gånger och då hon i detsamma