Dagens Nyheter – 31 mars 1873, sida 1

—-———— VR dag! utropade moster ; af hennes ansigtsuttryck, som ibland var särdeles expressivt, syntes tydligt, att afbrottet i ensamheten, förorsakadt genom kaptenens ankomst, ej var henne oangonämt. — Slå dig ned, Berglund, här har du en stol. Kaptenen tvekade och tittade ut i trädgården, liksom han sökt något der. — Här är nästan bra qvaft! — — kunra vi ej slå oss ned i en berså? undrade tant. — Ack, min nådiga, ri har förekommit mitt bjertas önskan — att få slå sig ned ute i fria luften!... Så mycket jag än värderar damernas agreabla sällskap, fruktar jag dock, det jag ej kunnat stå ut här inne... Fårjag lof, fröken Adlers, att erbjuda min arm? Jag trodde, att tant skulle afslå anbudet, men hon upptog det som en artighet — ej troende det någon tänkte på hennes svaga syn. — Det är då visst och sannt att de här mötena kunna ta lifvet af en menniska! började kaptenen sedan vi alla slagit oss ned i bersån, betänk mina damer — er ödmjuke tjenare, Napoleon Berglund, har på dessa veckor magrat tre tum — säger tre tum — väl behöfligt — skadar inte förstås — men det är ju bästa beviset på hur förbannadtilla man far — ursäkta mina damer, att jag svor! jag brukar eljest taga mig till vara och aldrig svära i damers presence — men se — det är också ett otyg, som man lär sig på mötena — MIN FÖRSTA UTFLYKT. 8.