— 4 — mig sitta ned. Ovilkorligt vände sig mina tankar kring henne, som, ung, älskad och lycklig, hade måst lemna allt hvad kärt hon hade för att nedmyllas i den mörka, kalla grafven! O, det var förfärligt! Jag kände mig så underlig till mods, och då auditör Egnell bad nig sjunga en liten visa af Josephson, som han tyckte mycket om, utropade jag ofrivilligt! HÖkall jag sjunga den? — Ack ja, gör det! — Nå, tänkte jag, det är då för väl att han sjelf bestämt hvad jag skall sjunga, och derpå började jag med temligen säker stämma: Och linden bon grönskar och sommarn är när, Konvaljerna dofta i skogen, Men borta är vännen, som jag haft eå kär, Och ensam jag vandrar i skogen. Det sjunger i ljusnande aatten väl äs: Jog lyssnar och drömmer om henne igen — Men sorgen är ensam mig trogen. Och linden är bladlös och vintern ör när, Och frosten strör blommor i skogen, Och borta är vännen, som jag haft cå kär, Hon bhvilar der djupt under skogen. Men stormarne rasa som fordom väl än. Jag lyssnar och drömmer om henne igen — Men sorgen är ensam mig trogen. Det var som om rösten under den sista strofen svikit mig; wina ögon stodo fulla af tårar och jag kan ej beskrifva de olika tankar, som föresväfvade mig. Många gånger förat hade jag sjungit den lilla visan, men