Dagens Nyheter – 28 mars 1873, sida 1

ST Van nn — En sådan ovanligt vacker fuchsia! utropade jag förtjust, då vi passerade förbi ett af de öppna salsfönstren, der ett exemplar, fullt med knoppar, stod. — Jag har en annan, som vida öfverträffar den här — kom, så får mamsell Hellberg sjelf döma. Vi gingo in och han visade samt upplyste mig om namnen på en massa sällsynta och vackra växter. Sedan frågade han helt tvärt: — Skulle inte mamsell Hellberg vilja försöka pianot? Ingen har spelat derpå, sedan min bustru dog. Jag kommer så väl i håg, då hon spelade sista gången! Min svärfar var just död, och Olivia, som alltsedan lille Arvids födelse ej känt sig riktigt frisk, hade ej varit ute på flera månader. Ändtligen tycktes hon vara så bra, att vi vågade oss på ett begök till min svärmor, Hon blef mycket upprörd, då hon kom dit; fadrens bortgång gick henne hårdt till hjertat — flera gånger gick hon in i hans skrifrum, der ännu allt stod i samma ordning som när han lefde; på hans skrifbord qvarlåg ännu det papper, på hvilket han sista gången skrifvit sitt namn. Vi bådo henne ej dröja så länge derinne, ty rummet var oeldadt, men hon sade att det var henne en .sådan tröst att gå dit in. Hon var särdeles glad, då vi kommo hem igen, och yttrade att hon längtat så mycket efter sin lille gosse, det hon ej snara dar skulle lemna honom igen. Derinne i förmaket brann en treflig