språkkunnig man, men delade den förvillelsen, som på hans tid var mycket gängse, att anse för trolleri allt sådant, som icke det menskliga förnuftet på naturliga grunder kunde förklara. Berättelsen lyder i öfversättning så: Ulrich Neusesser, en bonde i biskopsdömet Eichstädt, lära säkert ännu ganska många minnas, Han började lida af outsägliga smärtor i sin kropp. En gång kände han i det yttersta af huden någontipg hvasst; en tältskär efterskickades, som skar upp skinnet och tog ut en spik, Sedan hoppades han blifva återställd; men plågorna tilltogo på ett fruktansvärdt sätt, så att han slutligen, öfverväldigad af smärtor och bringad till den yttersta förtviflan, tog en knif och afskar sin strupe. Så snart sjelfmordet var kändt, tillkallades tvenne kirurger vid namn Eucharius Rosenbader och Johannes von Ettenstett, Dessa herrar obducerade liket i närvaro af en stor mängd menniskor, och vid obduktionen påträffades i den döda kroppen: 1) ett långt rundt trästycke, 2) 4 knifvar, hvilka voro dels skarpa dels filade i form af sågar, 3) 2 knaggliga jernstycken, hvardera öfver ett qvarter långt, och 4) några hårbollar. Författaren fortfar: De naturkunnige stå här alldeles förstummade, och huru sådana saker kunna på ett oförmärkt sätt inkomma i en menniskokropp, blir för de skarpsinnigaste och lärdaste fysici en gåta. Man kan såle: des — så menar nemligen förf. — icke gifva någon annan giltig förklaring än den, att orsakon bör tillskrifvas ett demoniskt hexeri. o— Hur mår din fru? frågade en vän en annan; jag har hört att hon varit krasslig? — Åh jo, uu ä hon kry igen, men — — — Mea? — Doktorn har ordinerat så dyra medikamenter . . — Dyra? — Ja, jern, du vet jernet stiger ... — Det kunde vara värre, min bror, tänk om det vore... — Vore? — Btenkol!