Dagens Nyheter – 27 mars 1873, sida 1

sjelf, då jag märkte att han förtfarande -betraktade mig och såg allvarsam ut, — Genom min svärmor hör jag buru god och bjelpsam måamsell Hellberg varit mot min lilla gosse och bittida och sent haft besvär möd honom :— jag får på det högsta tacka er härför! Likaså har jag hört, och ser: det nu sjelf, at: han fästat sig mera vid mamsell Hellberg än vid någon annen. Skullevni derför vilja vara god sökd förmå honom att komma och helsa på mig! Fastän jag ej varit borta mera än sex veckor, tycks han alldeles hafva glömt mig — han gjorde så i fjol också, men nu hade jag så visst hoppats att han skulle känna igen mig. Under det han talade hade jag tillfälle att riktigt se hans ansigte — det var godt-och uttrycksfullt, med någonting i sjelfva blicken som ingål förtroende. — Arvid, började jag, om du inte är snäll och : går fram till. din pappa, blir: tant ledsen spåsdig — — -8e så gå nu! — Jåg törs inte! — Det är ej farligt ; om jag följer med och håller dig i handen, så törs du väl gå? — Ja. Och så: dröjde det ej länge förrän räddslan försvann; det oaktadt höll han fast min hand, som han ej eläppte, förrän auditör Egnell tog upp sin klocka, Nu kunde jag ändtligen gå in till moster — hon var i det närmaste färdig.