Mötet angående arbetarefrågan. (Förts. och slut ) C. O. Berg (grosshandlare) fick derefter ordet och höll ett längre, lifligt, af bifallsyttriogar ofta atbrutet, föredrag, hvars grundtanke var, att det enda medlet att höja arbetaren vore att visa honom kärlek och broderlighet, visa honom att han är menniska. Den, som i första rummet borde göra detta, vore just arbetaren sjelf. Först när arbetaren kommit till insigt af sitt menniskovärde kunde han vänta och göra anspråk på att af den bildade bemötas som en broder. — Vidåre framhöll talaren det störa gagn den bildade, varmhjertade qvinnan kunde och borde göra i eländets boningar. Hon skulle lära den lastbare arbetarens bustru snygghet och ordentlighet, lära henne att göra hemmet ljust och trefligt, lära henne fördragsamhet, vänlighet och kärlek; — Man hade fästat stor vigt vid uodervisning i belsolära, men blott kännedomen om bränvinets skadlighet afhölle ingen fråa att missbraka det, derpå anförde talaren exempel. Vidare hade man sagt att konventiklar och bönsalar ej göra någon nytta; men hvem, frågade talaren, kunde förneka Guds ords omskapande förmåga? — Vill man höja arbetaren, slutade hr Berg sitt yttrande, så gif honom hemmet, det lila fridfulla hemmet, och gif honom Guds ord. Hr Erikson ansåg krogarnes antal allt för stort. Tillfället gör tjufven, säger man, men tillfället gör ock drinkaren. :Yrkade för öfrigt unogeför detsamma som dr Nyström. : Hr E. Nyström (fil. dr) gjorde några korta anmärkningar med anledning af under diskassionens lopp fillda yttranden. Så t. ex. protesterade han mot den tanke, som han tyckt sig finna uttalad i ett anförande, att med det i inbjudningen förekommande uttrycket de arbetande en skymf skulle tillfogas den åsyftade klassen. Tvärtom. Alla äro arbetare, eller borde åtminstone vara det, och särskilt nämnes ju awt ber nämningen icke är hedrande för de öfrige lagret i samhället. Hr Olsson ansåg det föga värdt att försöka omvända inbitna drinkare, men att man i stället bör gå till roten. Det är det uppviixande slägtet, som bör få en uppfostran som afhåller det från lasten. Folkskolan kan icke gifva den, ty redan vid 12 å-14 års ålder måste ynglingen lemna henne och just då börjar hans egentliga uppfostran, Förr tog gossen i arbetsgifvarns vård, nu får Han sin matpenning. Säknar han nu ett hem, följer han de äldre kamraterna till krogen; har han ett dåligt hem, är det ofta fadren som visar honom samma väg. Hans sedliga och inteHektuela uppfostran sker således på krogen På så sätt underhålles en stamtrupp af krogkunder och drinkare. Talaren uppmanade derföre arbetsgifvarneatt både af kärlek och för sina egna barns skull, mera än nu oftast sker, vårda sig om de barn de tai sin tjenet. Hr Andersson var sjelf en kroppsarbetare, sade han, och visste att arbetaren behöfde en sup ibland. För egen räkning hade han intet emot krogarnes stängning om -söndagarne, blott de stora schweizerierra först och friimst stängdes, men han kände arbetarue och de sade: Stänger ni krogarng, ska ni 1å se på tumultum. Klagade öfver arbetsgifvarnes despotism m. m. dylikt. Nedtystades, men fick åter ordet och framhöll då den: orättvisan att den fattige måste:betala skatt för hvarje enup han ter, något som ej den rike, som kan taga hem större partier, behöfver; frågade om de rike, som ej supa briänvina till öfvermått, icke begagna-andraika ruggifvande eaker; framställde till de närvarande den frågan om en arbetare, eom, efter ett ha fastat kanske en half dag under strängt arbete och som sön tar sig en stor gup och blir full, såsom ofta hiuder, om denne då är full af bräns vin eller bunger, o. 8 v. Nedtystades åter och slutade, men-erhöll varmt bifall af en del af församlingen. (Vi ha omnämt denna något bullersamma