Dagens Nyheter – 26 mars 1873, sida 5

Den skandinaviska myntkonventionen. Äfven i Norge hafva allvarliga röster höjt sig mot den föreslagna myntkonventionen mellan de förenade rikena och Danmark. Så yttrar Kristiania-tidningen Dagbladet ibland annat: I vårt land pläga genomgripande reformer först etter många svårigheter och långvarig ;strid komma till stånd; men så äro de då också i allmänhet, när de genomföras, mycket grundligt förberedda, och öfvertygelsen om :deras nödvärvdighet och nytta rotfästad i det :allmönna folkmedvetandet. Om kort tid skall -ett stort reformförslägs öde afgöras i storthinget. Vi syfta på förändringen af vårt mynt:väsen: antagandet af en ny räkneenhet för. mynt och öfyvergången till guldmyntfot. (Re:geringen kallar sitt förslag endast öfvergång till guldmyntfot, måhända endast för att maskera, hvad som dock för henne måste vara det vigtigaste, men för den stora allmänheten det obehagligaste, nemligen den nya räkneenheten). Antages förslaget, göres dermed från den otvan antydda regeln ett undan tag, hvars like icke förekommit under de senaste femtio åren, Detta halfsekels historia ;kan icke nämna en reform med så: kort, otillräcklig och ytlig förberedelse som den nu föreliggande. Allt hvad man föro fjolåret såg och hörde om en förändring af vårt myntväsen gick i alldeles motsatt riktning mot den tanke, som ligger till grunl för detta förslag. I detta fall är det tillräckligt att upprepa några äldre yttranden af medlemmar af vår för den nordiska myntkonventionen nu mera gå svärmande regering. På det nationalekonomiska mötet i Stock holm 1866 yttrade sålunda statsrådet Helliesen bland annat: Han ansåg bötänkligt att göra de tre nordiska ländernas silfvermynt lika ; Han varnade mot en interimsöfvergång, emedan :sådana aldrig: äro till någon pyttå, och trodde att vi:heldre borde vänta, vore det ock i :30—40 år, tör att kunna erhålla ett fullständigt system. — Gyllene ord, hvilkas sanning strålar lika klar i dag som: för. sju år sedan! TI norska regeringens förslag den 1 februari 1872 (föredraget af statsrådet Helliesen, heter det: För mindre stater bör det väl ej bli tal om att upprätta ett nytt myntsystem, och trågan: vänder sig sålunda om valet af något i de större Jänderna bestående system, till: hvilket man kan sluta sig. Den 11 juli 1872 yttrade samma man följande: Frågan är hos oss ännu ej så förberedd, att det är anledning göra något bestämdt steg för det tyska myntsystemets antagande, — Den danska finansministern yttrade i såmma ämne till den svenska att mån ej borde göra så störa uppoffringar som dem, hvilka äro: oskiljaktiga från antagandet af en Dnymyntenhet, för något mindre ändamål-än för. delarne af dolsktigbot i ett universalmynt. Huru vill man; efter dossa bestämda ut talander förklara möjligheten af att samma regering ett halft år derefter framkommer med ott förslåg om att de tre rikena måtte förena cig om ott eget nordiskt myntsystem? Det kan ickdo — öch bör icke vara det nationalekonomiska mötet i Köpenhamn förra året, som förorsakat denna omvändelse, ty det är ju bekant att samtlige der näfvarande norrmän. och svenskar understödde bankdirektör Wallenbergs förslag att vår myntreform borde bostå i en anslutning till ett af en eller flera större europeiska stater antaget system. Ickö heller kan någon påstå attregoringen tagit detta steg under påtryckning af den allmänna meningen. Man har väl knappt sett en så genomgripande reform: vara så litet diskuterad :ipressen och inom folkförsamlingar. Största delen af folket är alldeles okunnig om förslagets tillvaro och har dessutom allt annat än klara begrepp om reformens nödvändighet och omfång. Och detta är icke alls besynnerligt och tyder ej heller på någon liknöjdhet från folkets sida. Ty tanken är hos 038 8å öfvermåttan Dy, endast ett halft år gammal, och det norska folket behöfver alltid tid för att göra sig förtroget med detrvya, — Det förtjenar slutligen snmärkas att vår största auktoritet i sådava frågor, professor Broch, är emot förslaget. , S