Dagens Nyheter – 26 mars 1873, sida 2

— Nej, kära du, jag är inte sjuk, men jag har på hela natten ej fått en blund i mins ögon för pojken — jag förstår ej hvad som går åt honom, han kastar sig af och an och kan ej sofva — — säkerligen är det mask. — Om moster ville tillåta, kunde han ju flytta in i mitt rum. : — Ja, det är nog ett godt förslag, men hvar skulle han ligga der? — På lilla soffan; vi eätta ett par stolar mellan den och byrån, så kan han ej falla ned. — Kanhända satt det låter Big göra, men nog får du bereda dig på sömnlösa nätter, det säger jag på förhand. — Det tror jag inte är farligt. På så sätt är lille Arvid mitt ständiga sällskap. Mina dagar förflyta temligen lika, men äro derför ej ledsamma. När jag om morgo-: nen klädt Arvid, gå vi in i salen och dricka kaffe med moster — tant visar sig sällan föro middagen, utan frukosterar inne hos sig sedan arbetar och sjunger jag, eller spatserar med Arvid. Efter middagen läser jag högt för tant; som hon ibland ej hör, uppmanar hon mig att läsa högre, emedan min tyska accent ej är alldeles riktig. Så fara viutatt åka, alltid samma väg och till ett bestämdt mål — en liten dam — der vi vända. Jag börjar nu kunna utentill alla föremål under vägen, såsom hus, träd och stenar längs dikeskanterna, ja, jag har också räknat de svarfvade