Dagens Nyheter – 26 mars 1873, sida 1

-— JU Jag erinrade mig nu att moster i sitt brof nämnt, det bon bodde i samma hus som postkontoret var beläget. Arvids beskrifningar öfver färden, temligen svåra att förstå, ville aldrig taga slut, och då han förnyat dem flera gånger, blef moster otålig och frågade om jag spelade något, och såg i detsamma bort till ett stort, vackert instrument. — Jag spelar helt obetydligt, svarade jag. — Kanske du sjunger? — Ja, det gör jag. — Låt oss höra litet sårg då! Kom hit till mormor, Arvid, och sitt mycket stilla och tyst, så får du höra tant Olivia sjunga! Jag gick till pianot, slog upp det och började sjunga, men blef riktigt rädd för min röst, så sterk och klar tycktes den mig. 98edan jag slutat, frågade moster om jag ville taga lektioner för en direktör W., som hon kände och som undervisado mycket väl. Ser du, jag skaffar dig de der lektionerna, och i utbyte sjunger du litet för mig ibland. Jag tycker om sång och har gjelf sjungit då jag var ung — mina flickor hade ej det minsta röst, men Olivia i synnerhet var mycket road af att spela. Då jag om aftonen tog godnatt, sade moster: — När Clara kommer hem, blir här väl e så tyst som nu; hon är mycket glad.