Dagens Nyheter – 22 mars 1873, sida 2

Det såg ut soi om moster kunnat läsa mina tankar, ty efter en stunds tystnad sade hon: — Tant förefaller dig säkert mycket besynnerlig, eller hur, Olivia? Det är kanske så godt att jag förbereder dig på några af hennes egenheter. Du har väl hört att hon är syster till min far; då han dog, kom hon i vårt hus, ty vi äro hennes närmaste slägtingar. För aderton år sedan kom hon öfver hit sill Sverige och i femton år har hon varit här hos mig. Alltid har hon varit van vid att ha allting beqvämt och efter sitt tycke. Här i huset måste alla stå på tå för henne, eljest är det ej bra; blir humöret alltför svårt, hvilket gudnås ofta händer, får jag lof att säga henne sanningen, och det slutas alltid så, att hon säger sig genast vilja zesa tillbaka till Hannover, men dagen derpå tycks hon ha slagit den tilltänkta resan ur bågen och talar ej derom förrän nästa gårg reslusten, föranledd af den obetydligaste småsak, kommer på igen. Hon har några små sveagheter, gom det är bäst att ej låtsa om:.så t. ex. vill hon ej att man skall tro det hon ser och hör mindre väl. Hennes ögon äro verkligen svaga, men då hon begagnar lorgnett — glasögon har hon visserligen, men dem nyttjar hon endast inne i sitt rum — ser hon rätt bra. Då du talar med henne, måste du tala något högt — skulle du märka att hon ändå ej hör, så gå henne ej närmare i akt och mening att bli bättre förstådd — det tål hon