Dagens Nyheter – 21 mars 1873, sida 2

När jag efter den allra tråkigaste resa ändtligen fick sigte på det för sitt läge så utomordentligt vackra —g, var min glädje i sanning stor. Knappt var landgången utlagd, förrän en jungfru kom ombord och frågade mig om jag inte var mamsell Hellberg. Då Jag jakade härtill, helsade hon från sin matmor, borgmästarinnan Elenius, och bad om ursäkt för att hon ej sjelf var nere och tog emot mig, men hon mådde ej riktigt väl. Mamsell Schröder satte sig genast upp i en gammalmodig suflett, som var henne till möte. Hon visade sig vara lika litet hjeltinna till lands som till sjös, ty hennes förmaningar till drängen att ej köra fort, eller låta hästarne skena (i sanning en öfverflödig fruktan, då man såg de gamla välfödda hästarne, som tycktes ha helt andra tankar, än att skena) ville aldrig taga slut. Drängen svarade helt lugnt: — Då får mamsell ta et på sig; jag mins nog så mycket bannor jag fick af kyrkoherden i fjor, för jag kom så sent hem. När jag tog afsked af henne, underrättade bon mig att hon i början af september ämnade gig tillbaka till Stockholm, så att i fall jag ej trifdes i —g, kunde vi göra ressällskap på hemvägen också. — Jag tackar så mycket, men jag har ingen