— — — Sedan Clara med sin man lemnat oss för att helsa på Nordensons många slägtingar, de flesta bosatta nete i Vestergötland, har mitt hem blifvit så tyst och ödsligt, att både tant Mathilde. och jag. längta efter någon ung varelse, som kunde glädja oås litet i vår ensamhet. Elenius talade så mycket om eder Ölivia och hade fattat ett. särdeles tycke för henne — hon lär ju mycket likna mitt älskade, hädangångna barn — defför är jag nog djerf att bedja -er afstå henne åt mig på ett år eller så. Tant älskar lektyr, men som hennes ögon äro svaga.och hon följaktligen ej ser att läsa, tycker hen om, då någon läser högt för hohnö. BSedan-Ölara bef gift, har hon numera ej någon som läser för henne, hvarför äfven hon slängtar efier Olivia. Vi båda gamla ärosalldeles ensamma, om jag undantager min Olivias lillo-son, .sdim under det min måg Jignell är på mötet, vistas här hos mig. Om Olivia är så snäll och -antar min inbjudning, är hon hjertligt välkommen, ju förr desto hellre; — — .—:— -— Brefvet hade anländt i dag på morgonen, och ännu var ingenting beslutadt. Pappa sade hvarken ja eller nej; såväl han som mamma kände icke moster Charlotte personligen, derför menade han att det var ett vågadt steg — helt annorlunda hade det varit om morbror lefvat — men, tillade han, det faller. af sig sjelf att om Olivia vill resa, så lägger jag ej något hinder i vägen,