Dagens Nyheter – 19 mars 1873, sida 1

a — Så besynnerligt, att morbrors flicka också heter Olivia! vågade jag anmärka. — Ja, hon är uppkallad efter sin farmor och du efter din mormor. — Hur stor är hon, frågade jag. — Åhjo, hon är allt mycket större än du; hon är femton år skall du veta. — Men morbror har ju en flicka till; är hon också större än jag! — Ja, svarade han leende, Clara är också. större än du, helt litet... Det är märkvärdigt med barn, yttrade han sedan, vändande sig till mamma, defråga och tala aldrig om ålder, blott om storlek — så är det med mina flickor också: Clara säger aldrig då jag blir så gammal som Olivia, utan alltid, då jag blir så stor som Olivia. Det var något så vänligt i hans sätt, att min blyghet försvann, och då jag närmare betraktade honom, tyckte jag, att mamma och han voro mycket lika. — Hvarför ha de ej fått följa med, morbror? tog jag mig friheten att fråga. Ack, hyad det skulle varit roligt. — Nej, de kunde ej lemna mamma, och mamma kunde ej resa ifrån tant Mathilde — ju mera jag ser på henne, desto mera liknar hon min Olivia, och vet du, Laura, de erinra mig båda så mycket om dig, då du var barn. — Jag tycker åter, att hon är lik dig, Gustaf, det är ju också ej underligt — du mins, att vi som barn voro mycket lika.