Dagens Nyheter – 18 mars 1873, sida 1

— IUU o— var — såldt! Och om finnarne kände smärtan så djupt, huru mycket djupare skulle icke då svenskarne känna den, och med hvilken harm skulle de icke se tillbaka på den eller dem, som voro orsaken till det slitna broderbandet! — Och denna. harm har ännu icke lagt sig, det tro vi åtminstone. Det var en morgon, så lugn och mild som den i berättelsens första morgon skildrade. Klockan hade nyss slagit sju. På förstwbror stod Ilma och såg tankfull ut öfver den lilla ån och bort till Sikkilä, hvars torftak skymtade på afstånd. Den unge flickan syntes dyster... Väl hade. de fordna. rosorna spirat upp ånyo på kinderna, men i ögat röjde sig.icke såsom förr den barnsliga glädtigheten. Blicken var nu eftertänksam; ja, nästan dyster. — Lång tid har förgått, hviskade hon, och han kommer ej tillbaka. Skulle väl döden ha träffat honom! Nej, han fick ej dö; jag bad ju till Gud alla dagar om hans lif. Han är inte död; det känner jag på mig! Men — hvad — — är det! En båt lägger ut från motsatta stranden! — -— Det är — — Med några språng stod Ilma nere vid stranden; och -när ändtligen båten stötte mot de. slippriga stenarne, hade hon erhållit svar på sin fråga, om han var död eller: ej.